🎧 Vill du lyssna istället?
Det här blogginlägget finns även inläst som ljudblogg.
👉 Klicka här för att lyssna på Spotify: #8 Från frisör till entreprenör - Del 1, Som ljudblogg på spotify
Från stolen till styrkan
Annorlunda – eller bara född målmedveten?
Jag har alltid fått höra att jag inte är som alla andra.
Att jag inte kan ställa mig i ledet.
Att jag alltid måste vara utanför boxen.
Men hur ska man vara – egentligen? Vad är normen?
Jag tycker inte att jag är annorlunda.
Jag vill hellre säga att jag har varit målmedveten sedan jag var liten – och att jag följer mina drömmar.
Jag visste redan då, det här är min väg
Jag visste redan när jag var sju år att jag ville bli frisör. Det fanns inget alternativ. Jag älskade alla gånger jag fick följa med min mamma till hennes frisör. Lukten av permanentat hår när jag klev in gjorde mig lycklig.
Som 14-åring började jag hjälpa till varje lördag, och varje lov tillbringade jag i salongen. Jag visste att det var där jag hörde hemma.
När det var dags att söka till gymnasiet krävdes det 5,0 i betyg för att komma in på frisörlinjen – och jag hade 4,8. Jag var livrädd att det inte skulle räcka.
Min SYO försökte styra mig mot natur eller tekniks linje. “Du har ju så bra betyg. Skall du kasta bort dem på frisör”
Men jag svarade:
“Enda anledningen till att jag har bra betyg – är för att jag ska bli frisör.
Du tror väl inte jag hade pluggat så hårt för att komma in på natur, när det bara krävs 3.0 där?”
Den dagen jag kom in på frisörskolan var en av de lyckligaste i mitt liv.
Jag ville bara bli frisör
Inte chef. Inte föreläsare. Inte entreprenör.
Jag ville bara bli frisör.
1988, när jag var 19 år, öppnade jag min första salong. Min dröm var att få göra människor vackra – och få bestämma själv vad salongen skulle stå för.
Jag hade ingen passion för företagande. Min drivkraft var att få klippa hår, känna friheten och möta människan i stolen. Jag ville skapa en miljö jag själv trodde på.
Jag var bland annat en av de första som hade en rökfri salong – för jag var allergisk mot rök. (Ja, på den tiden fick man faktiskt röka på offentliga platser.)
En gång om året kom jag hem till mamma med en ICA-kasse full av kvitton. Hon hjälpte mig med bokföringen.
Och vet du? Jag gör det fortfarande – fast lite oftare, och med en påse som har min egen logga på.
Jag har blivit bättre på bokföring. Livet har tvingat mig.
Man kan faktiskt lära gamla hundar att sitta.
Och numera har jag en fantastisk kollega i min dotter som tar hand om det mesta av bokföringen tillsammans med mamma.
När allt rasade
Så kom dagen då allt tog slut.
Jag blev sjuk – fibromyalgi – och gick in i väggen.
Det gick så långt att jag höll på att bli förlamad. Jag var tvungen att lägga ner salongen.
Och där stod jag.
Utan salong. Utan plan. Utan framtid.
Jag blev bitter. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var som om hela min identitet – allt jag kämpat för – bara rasade.
Jag blev till och med erbjuden att förtidspensionera mig.
Men det var inte min grej. Jag är ju arbetsskadad – på riktigt. Att inte göra något? Otänkbart.
Så jag bestämde mig:
Sjukdomen skulle inte få definiera mig.
Den fick följa med – men inte styra.
Den skulle få sitta i baksätet. Inte köra.
Från frisör till lärare
Jag har två systrar som är lärare, och jag tänkte:
Hur svårt kan det vara att bli frisörlärare?
Svar: svårare än jag trodde.
Jag fick ett vikariat på tre veckor.
De första två veckorna grät jag varje dag på vägen hem.
Hur dum var jag som gav mig in i detta när jag kunde haft ett bekvämt liv och bara vara hemma?
Men utmaningar har alltid drivit mig. Och att ge upp – det är inte min grej.
Efter två veckor vände det.
Jag fick med mig eleverna, började älska att vara där, att få förklara – att se förståelsen tändas i deras ögon. Att göra det svåra enkelt för dem.
Jag utbildade mig till frisörlärare.
Och jag älskade det.
Att undervisa. Att få andra att växa.
Jag insåg att jag hade en naturlig fallenhet för att utbilda – och för mig har utbildning alltid varit en viktig del för att växa som person och yrkesutövare.
Och kanske det viktigaste steget mot det som idag är Become A Better Colorist.
Train your mind to see the good in every situation.
Ett kvitto på min förmåga
En av de saker jag är mest stolt över är att jag blev erbjuden att starta och driva en Pivot Point-skola som delägare.
Pivot Point är världens största utbildningssystem för frisörer.
Nästan alla frisörer i världen utbildas i det – men det är inte vem som helst som får öppna en Pivot Point-skola.
För mig blev det ett kvitto:
Att jag inte bara kunde klippa – jag kunde utbilda. På riktigt.
Jag brann för att få skapa en skola där kunskap, struktur och glädje fick ta plats.
Jag drev skolan i tre år och undervisade som frisörlärare i tio.
Drömmen växer
Jag blev erbjuden att börja jobba för två svenska företag. Jag valde Maria Nila och började jobba där 2011, och 2012 valde jag att lägga ner skolan och istället resa runt och utbilda frisörer över hela Sverige – som sedan även blev Danmark och Europa.
Det var början på ett nytt kapitel.
När allt rasade – igen
2012 blev också ett av de svåraste åren i mitt liv.
Jag gick igenom en skilsmässa. Jag förlorade allt jag hade byggt upp.
Det fanns dagar då jag inte hade pengar till mat. Jag gick och lade mig hungrig.
Året därpå, 2013, blev jag uppsagd från Maria Nila – företaget gick igenom en kris.
Vi var två stycken på utbildningsavdelningen och jag var den som fick gå.
När företagandet blev en väg ut – inte en plan
Jag hade haft företag förr. Jag visste att jag var bra på att utbilda. Jag visste att jag kunde klippa.
Så 2013 föddes Hairucation AB.
Inte för att jag ville – utan för att jag var tvungen.
Min passion för företagande? Nej.
Det fanns ingen romantik i det. Bara överlevnad.
Men jag visste en sak:
Jag ville starta ett aktiebolag.
Jag hade haft enskild firma tidigare, men den här gången ville jag kunna skilja på privatliv och företagsekonomi.
Skulle jag ha företag igen – skulle jag göra det ordentligt.
En plan. Tre ben.
Jag satte mig ner med min son, som pluggade företagsutveckling.
Vi skissade upp hur ett långsiktigt företag kunde se ut – ett företag som inte var beroende av mig.
Vi bestämde att det skulle stå på tre ben:
-
Utbildning – min kärna och passion
-
Sälj – för att bredda intäkterna och bygga samarbeten
-
Salong – en kreativ bas och möjlighet att hålla kvar kontakten med verkligheten
Det var en plan. Ett fundament.
Och för första gången kände jag att det kanske inte bara handlade om att överleva – utan om att bygga något hållbart.
När allt vände – igen
Maria Nila återhämtade sig, och jag fick tillbaka min tjänst.
Den här gången med större förtroende, fler möjligheter, mer ansvar.
Planen blev att lägga ner mitt bolag – så Hairucation AB lades vilande i flera år.
Men det där fröet vi hade planterat – tanken på ett företag med tre ben – den tanken levde kvar.
Och det skulle visa sig att den behövdes mer än någonsin.
När något tar slut – och något annat får börja
2017 blev jag uppsagd igen.
Jag var förkrossad. Tårarna rann.
Men någonstans visste jag:
Det här är det bästa som kunde hända mig.
Jag såg det inte då. Men jag vet det nu.
2018 fick jag ett nytt jobb – men samtidigt började jag sakta väcka mitt eget företag till liv igen.
Jag började jobba 20 % i Hairucation AB, och det första benet – utbildning – sattes igång på riktigt.
Jag skapade och höll min allra första produktneutrala färgutbildning för frisörer.
Det var inte bundet till något märke. Det var bara kunskap. Förklaringar. Struktur. Verktyg.
Det var något nytt. Något branschen behövde – även om inte alla visste det än.
När passionen väcktes – på riktigt
Samma vår gick jag en entreprenörsutbildning i min kommun.
Där väcktes något.
Jag fick verktyg, insikter och mod.
Det var här min passion för företagande föddes på riktigt.
Inte av tvång. Inte för att överleva.
Utan för att bygga.
Och min kurs? Den behövde ett namn.
Det blev: Become A Better Colorist.
En idé som skulle växa till något mycket större än jag kunde ana.
Jag och min dotter – ett steg i taget
På hösten köpte jag och min dotter en salong.
Hon skulle jobba där efter sin mammaledighet.
Och jag började känna:
Jag höll på att skapa en plattform – inte bara för mig, utan för branschen som jag har älskat sedan jag var 7 år.
Jag började älska företagande. På riktigt.
Nästa kapitel
Och så kom året då allt skulle ta fart på riktigt.
Året jag fyllde 50.
Året jag bestämde mig för att det var nu eller aldrig.
Fortsättning följer i Blogg 9 – Del 2: Min dröm, mitt varumärke – och varför jag aldrig ger mig.
/Camilla Rörstrand